En svår och jobbig grej

Jag vet inte om jag borde skriva detta på en så offentlig plats som en blogg, men för mig egen skull känner jag att jag behöver gå igenom allt en gång till, analysera, försöka förstå och bearbeta.

Det var en helt vanlig torsdag i Dubai, andra rundan av tävlingen skulle spelas och jag var fortfarande upprörd över min dåliga avslutning på onsdagen. Nya krafter, nya tag, men det hjälpte inte utan jag missade cuten och blev som vanligt när det händer fruktansvärt arg och ledsen. Först kom de där känslorna - nej nu skiter jag i det här, det går ändå åt helvete - men efter nån timme klev tävlingsmänniskan i mig fram och när jag kom tillbaka till lägenheten var jag full av revansch och fast besluten att träna stenhårt så att jag skulle kunna vinna många tävlingar igen. Jag skrev det här på bloggen och i ett mail till mamma och pappa. Det var länge sen jag kände mig så motiverad. 2009 var ett skitgolfår, men 2010 skulle bli mitt grymmaste hittills. Mitt i alla dessa tankar ringde läkaren.

Lugnt och sakligt berättade han att min leverfläck jag nyligen tagit bort hade Malignt Melanom. Den var väldigt tunn, 0.2 mm, så det borde inte vara någon fara men han ville ta bort mer så snart som möjligt. Han sa till mig att jag inte måste leva i en garderob resten av livet, men att det samtidigt inte var bra att jag fick detta bara 26 år gammal. Under samtalet var jag lugn, men inom mig började allt långsamt rasa samman. Min kunskap om MM var i stort sett obefintlig, men jag visste att det var en typ av cancer och för mig var cancer lika med ett långt lidande och döden. Det är svårt att beskriva känslan, det kändes som hela jag vändes ut och in, allt var svart. Alla de där tankarna om framtiden som jag aldrig egentligen tänkt fullt ut men som ändå fanns där. Med familjen, Daniel, golfen, vännerna, resor, allt kändes nattsvart. Var detta allt? Var det inte meningen att jag skulle få leva ett långt, friskt och härligt liv tills jag blev 100? Varför just jag? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Hur skulle framtiden se ut nu? Varför i helvete hade jag inte varit mer noggrann med solskyddskräm och hur kunde jag vara så satans korkad och sola solarium?

Bokade ny resa hem samma natt. Det blev en lång natt. Gick inte att sova, så många tankar som snurrade och så många känslor. Blev hämtad på stationen av mamma och pappa, som jag aldrig sett så ledsna. Då sjönk det in ännu mer, att detta var något väldigt allvarligt. Samma kväll gick Daniel och jag på Winnerbäckkonserten i Cloetta Center och jag fick gång på gång kämpa med den stora klumpen i halsen, ögonen fylldes av tårar och jag hade svårt att lyssna och befinna mig i nuet. Helgen gick ändå hyfsat snabbt, med mycket gråt och mycket letande på internet efter information. Kalle lyckades bättre än jag, hans information var positiv, den jag hittade gjorde mig bara ännu mer ledsen. På nåt sätt lyckades vi i alla fall inse att jag hade tur, den var så pass tunn och i vanliga fall ska det inte vara någon fara. Jag började hitta ett lugn, samtidigt som jag rätt som det var i mataffären eller på stan kunde drabbas av klumpen i halsen igen och få en tårattack. Det låg hela tiden där och malde..

På måndagen fick jag ett brev, med information om operationen och en kallelse till lungröntgen. Då brast det helt igen. Röntgen. Kunde den ändå ha spridit sig? Var jag sjukare än jag trodde? Och hur skulle jag ta det om det visade sig att det var så? Det fanns liksom ingen botten i hur ledsen jag var. Så blev det tisdag och operation igen. Läkaren lugnade mig ordentligt. Han hade aldrig varit med om att en så tunn MM hade spridit sig och röntgen gjordes bara som en säkerhetsåtgärd för att kunna utesluta allt annat. Hoppet tändes än en gång.

Röntgen gjordes, men det dröjde ett tag innan jag fick svar. Jag försökte att inte tänka på det, men det fanns ändå med mig hela tiden. Tänk om... Efterhand började sen breven trilla in. Biten som togs bort andra gången visade inga tecken på mer MM och röntgen var helt lugn. En läkare undersökte hela kroppen för att hitta eventuella riskleverfläckar och en sådan togs bort. Stygnen till den tog jag bort häromdagen.

Jag skrev ju här på bloggen efter ett tag vad som hade hänt och Corren var av naturliga skäl de första som skrev om det. En bra artikel och neutral rubrik. Efter det ringde flera journalister och dagen därpå möttes jag att rubriker som "Wahlin drabbad av cancer". Visst, det är cancer, det är det, men det var faktiskt otroligt jobbigt att läsa. Då fick jag liksom beskedet inpräntat i mig en gång till. Just när jag långsamt börjat komma över chocken och tankarna på sjukdomen inte kom riktigt lika ofta. Jag, lilla Lotta, har drabbats av cancer. Otänkbara tanke.

Om jag hade haft mer kunskap från början hade jag förmodligen tagit beskedet mycket bättre. Kanske hade jag inte behövt ta det så hårt som jag gjorde. Men som jag skrev då hann jag tänka väldigt många tankar och allt i livet värderades. Vad är viktigt för mig? Vad gör mig lycklig? Vilka människor vill jag ha nära och vad vill jag satsa på? Jag insåg att man kan inte ta något för givet, jag kan drabbas igen eller nån i min närhet kan göra det.

Golf är jag. Det har alltid dominerat mitt liv. Jag kan inte tänka mig ett liv utan golf. Jag brinner för att tävla, jag älskar att träna, och de där rundorna när jag går alldeles ensam i lugn och ro i harmoni är bland det bästa jag vet. Så att ge upp golfen fanns överhuvudtaget inte i mina tankar. Frågan var dock hur jag skulle hantera det faktum att solen är dålig för mig, när jag måste tillbringa 8-10 timmar i starkaste solen i Sydeuropa eller Australien. Att bränna sig är ofrånkomligt. Och att bränna mig = farligt.

Lösningen blev den svenska touren. Solen i Sverige kan också brännas, men den är inte riktigt lika stark som i många andra länder. Något färre tävlingar, betydligt kortare resor och mycket lättare att ta med familj och vänner på tävlingar. De som betyder mest i mitt liv vill jag ha nära!

Idag på gymmet hörde jag två tjejer snacka om att gå till solariet. Som medlem har man fri tillgång dit. Jag ville bara säga -nej, snälla sola inte det är farligt- men det gjorde jag tyvärr inte. För ett halvår sen gjorde jag samma sak. Men ni som läser detta - snälla var försiktiga med solningen! Jag trodde inte i min vildaste fantasi att det kunde drabba mig, men det gjorde det, och det kan drabba er också! Gå dessutom och kontrollera alla leverfläckar, för ju tidigare de hittas desto bättre är det!

Usch det har varit jobbigt att skriva det här, men samtidigt skönt att tänka tillbaka och blicka framåt. Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon, som annars inte hade kollat sig. Det skulle göra mig ännu lite mer lycklig!

Jag vill bara tacka mamma, pappa, Kalle och Daniel för allt stöd. Älskar er så mycket och utan er vet jag inte vad jag skulle gjort. Sen alla ni andra som ringt, messat, mailat eller på nåt sätt visat att ni bryr er - varmt tack!

Pappa vi klarade det!