9 nov. 2010

Fortsättning på en svår och jobbig grej

Det går inte en dag utan att tankarna kommer tillbaka (länk). Tänk om jag inte mött Hala på stan just där och då, tänk om hon inte reagerat som hon gjorde när hon såg hur stor min leverfläck blivit... Tänk om jag väntat ett halvår eller ett år med att gå till läkaren... Jag satt nyss och tittade på en bild från januari 2009 där jag ligger på och solar på en strand i Australien. Leverfläcken på bilden bränner nu i ögonen på mig. Jag älskade att sola, gjorde det så ofta och mycket som möjligt, och brände mig tyvärr nästan alltid. Ska erkänna att jag nästan njöt av att känna hur huden var bränd, då visste jag att jag fått färg. När jag tänker på det nu mår jag illa. Hur kunde jag vara så jävla ointelligent? Varför lyssnade jag inte mer på mamma, eller okända människor på golfbanan, som sa till mig att smörja in mig mer? Har alltid tyckt, och kommer alltid att tycka att det är skitsnyggt att vara brun. Men till vilket pris? Nu är valet lätt, jag kommer aldrig mer ligga i en solstol i solen och pressa. Skugga och solkräm är min melodi.




Där på halsen satt den :(


Men som sagt, jag tänker på hudcancern varje dag. Det ligger alltid en liten känsla av oro och gnager. När jag sitter och stretchar på gymmet kikar jag på armarna och benen för att se om det har dykt upp någon ny leverfläck eller om någon har förändrats. När jag tittar mig i spegeln fastnar blicken alltid vid ärret på halsen. När jag läser om andra människors cancer blir jag väldigt illa berörd.


Jag minns exakt vad jag gjorde där nere i Dubai när läkaren ringde, men jag sa inte många ord utan kämpade för att inte börja gråta och försökte lyssna på vad han sa. Jag minns hur jag ringde mamma och pappa och hur många gånger jag fick upprepa orden malignt melanom, eftersom de inte kunde höra för all min gråt. Jag minns att jag tvekade att ringa Daniel, som åkte buss med LHC för att spela bortamatch, ville inte störa uppladdningen, men behövde hans stöd. Starkt av honom att ändå genomföra matchen så bra. Jag minns hur Kalle satte igång att leta information, vi visste egentligen ingenting om hudcancer. Jag minns också hur jag och Helena flög hem under samma natt och möttes av mamma och pappa i Linköping. Det mötet var skönt men samtidigt väldigt ledsamt. Usch jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.


Tiden som följde var jobbig. Var så rädd och orolig, kunde börja gråta var som helst, när som helst. Efter ytterligare operation och positiva besked från läkarna började sedan långsamt tillvaron att kännas bättre. Gick ständigt omkring med polotröjor, halsdukar eller sjalar för att dölja det enorma plåstret på halsen. Vaknade ibland och trodde att allt bara var en mardröm, men det var det inte, inte bokstavligt talat i alla fall.


Det löste sig bra till slut. Jag kommer att gå på kontroller en gång per år och har direktkontakt med min läkare. Såhär i efterhand har jag fått upp ögonen för hur vanligt det är med hudcancer. Många överlever, men det finns även de som tyvärr inte gör det. Bara för att de väntade för länge. Ber er än en gång. Vänta inte med att kolla leverfläckarna.


Uppdatering
Kolla gärna detta klipp från 24Corren:
Östgötska golfproffs om framtiden

2 kommentarer:

Anna sa...

Men vännen då. Inte tänka sånna tankar. Fick tårar i ögonen när jag läste det igen.. Men shit vad fort tiden går. Längar tillbaks till mysstugan i Vasatorp.
Här kommer en stor kram från Östergötland..
KRAM Anna

Lotta Wahlin sa...

Tänkte på Vasatorp häromdan och blev så glad igen för din skull. Den avslutningen är så jäkla bra :) Va verkligen en mysig vecka! Tycker du ska gästspela då och då, kommer bli hemskt tomt annars!
Kram!