Tankar

Vad mycket man hinner tänka när man inte får göra något annat än att vila. Jag har visserligen tjuvat lite genom att gå morgonpromenad och en snabb shoppingrunda på stan, men resten av dagen har jag inte gjort något. Utom att tänka då. Det är mycket som snurrar, just nu handlar det mesta om golfen. Ni som hängt med ett tag vet att jag då och då verkligen skriver ner det jag känner, som då förra året med hudcancern till exempel. Bloggen är som en dagbok för mig, även om jag låter bli att skriva om väldigt mycket också såklart. Men nu har jag en sån dag när jag vill skriva.. Och denna gång blir det om golf.

Spelet har känts bra länge, men ändå har jag två missade cuter i rad. I Jönköping hade jag tänkt ta revansch, jag vet ju att de låga scorerna finns där, att det är så nära att det blir riktigt bra. Men istället för att få ut det fina spelet får jag ont i ryggen. Gör inte mig själv rättvisa första dagen och vågar inte spela dag två. Det känns så tungt. Allt jag vill nu är att det onda ska försvinna så att jag kan få ut låga scorer, kan få slå de skönaste slagen som finns, placera mig bra, få tillbaka självförtroendet.

Jag tror på ödet, det har jag skrivit förut. Igår letade jag efter något att läsa och drog helt slumpmässigt ut en tidning ur den enorma högen. Och vilken fick jag tag i? Jo den Golf Digest där jag och Emma Zackrisson poserar på framsidan, från 2008. Slog upp sidorna med vår intervju och började läsa. Kände knappt igen mig själv i intervjun. Vilket självförtroende. Så lätt allt verkade vara. Vad har hänt sedan dess? Jag vet själv, det finns förklaringar. Nu gäller det att komma tillbaka dit. Jag är fortfarande samma person, samma golfspelare, jag kan slå samma slag och sätta samma puttar. Jag är till och med lite äldre, mer erfaren och troligen även mer vältränad. Motivationen är det inget fel på, jag har ändrat inställning de senaste månaderna och är mer taggad än någonsin. Nu gäller det att hitta harmoni, känna glädje ute på banan och våga prestera. Och att ha tålamod. Det går aldrig att pressa fram bra resultat i golf. Kärnan till mitt spel tror jag just nu är självförtroendet. Bit för bit ska jag se till att det ökar. Innerst inne vet jag att jag kan vinna på Europatouren igen, så bra är jag när jag är som bäst. Det gäller bara att ha den känslan och tryggheten vid varje tävling, varje dag, vid varje slag.

Resten av året kommer jag att spela på Europatouren. Det har tagit ett tag att vänja mig vid att spela där igen. Efter ett riktigt skitår 2009 med dålig golf och hudcancer spelade jag ju endast två tävlingar där 2010 och resten i Sverige. I början av det här året, i Marocko, märkte jag att touren har utvecklats enormt och att steget kändes väldigt stort. Nivån på spelet har höjts, verkligen! Sedan är det vissa grejer som man kan tycka att jag borde vara van vid, jag bodde ju inte i en skrubb förra året, men på något sätt hann jag vänja mig av med dessa grejer. Som till exempel allt resande som Europatouren innebär, flängande hit och dit, många timmar på flygplatser, många timmar att boka resor och hotell, att komma till en ny stad i ett främmande land med annan mat, språk och atmosfär. Jag hann ju vänja mig vid Scandic, ICA och O´Learys förra året. Allt detta tillsammans med ett sargat självförtroende gjorde att jag inte riktigt kunde prestera på topp i början av året. Så fort jag kom tillbaka till Sverige spelade jag mycket bättre och tog fina placeringar. Nu senast, på Irland, var det första gången i år som jag verkligen kände hur mycket jag har saknat livet på Europatouren. Alla de grejerna som jag räknade upp nyss är sånt jag älskar, det är mitt liv, mitt jobb och min golf. Det är utvecklande, spännande och roligt. Jag är så glad att jag kände så.

Närmast, nästa vecka, väntar Skottland. Det är en tävling för bara 60 spelare, den spelas som en pro-am och det är ingen cut. Jag är faktiskt enda svenskan där, det måste vara första gången det bara är en svensk tjej på en tävling.

Nu är huvudet tömt och tangentbordet överhettat. Och jag måste aktiveras.