Harry Boy

Harry är cirka 5 x 3 cm stor, vit och alldeles luddig. Tänk att man kan fästa sig så mycket vid något så litet. De senaste fem dagarna har han kollat om jag verkligen tycker om honom. 

I lördags. Jag skulle säga godnatt till honom och lyfte bort burlocket som vanligt. Och där satt han, helt stilla och rörde inte en tass när jag nuddade honom. Mumlade efter en stund till Daniel att Harry var död, varpå Daniel också konstaterade att Harry inte längre verkade leva. Meddelade föräldrar och bror, som tyckte lika synd om mig och Harry som jag gjorde. Som en extra säkerhetsåtgärd innan vi skulle ställa buren i trapphuset kollade Daniel än en gång om det fanns nåt liv, och då plötsligt efter cirka 20 minuters total stillhet gjorde Harry en minimal rörelse. 5 minuter senare sprang han runt som vanligt och åt glatt upp salladsbladet han fått. Han jävlades antagligen bara med oss..

I måndags gick vi i alla fall till veterinären för att kolla att allt var ok, vilket det var, förutom en lite för torr nos. Vidare till apoteket för att köpa hudsalva som jag den här veckan har försökt smörja in på den ovilliga nosen som ständigt är i rörelse. Måste dock ha gett resultat för nu är nosen fin igen!

Trodde dessa händelser hade gett mig och Harry en speciell kontakt, för nu sitter han varje kväll i fickan på magen på min luvtröja när vi kollar på tv. Hur lugn och fin som helst, far away från den vilding han brukar vara (så länge han sitter i fickan vill säga). Igår kväll kände jag att vår nyfunna kontakt skulle kunna gå ännu lite längre om Harry fick komma ut och springa av sig lite i hallen. Kanske skulle han då kunna sitta i handen istället för i fickan.. Sagt och gjort, jag släppte ut honom, satte skor för alla hål jag kunde hitta, men så vips efter en väldigt kort stund var Harry borta. Försvunnen bakom garderoben, in i ett minimalt hål som jag missat helt. Inte in i garderoben heller, utan bakom en skiva som sitter mellan garderoben och väggen. Alltså helt omöjligt att få ut honom.. Daniel bara skakade på huvudet, men kom dit med matskålen som jag skakade för fullt medan jag med snäll röst försökte locka ut honom. Troligen förstod han inte vad jag sa med denna snälla röst för då hade han aldrig kommit ut igen, vilket han faktiskt gjorde efter några långa minuter. Sista gången denne lille krabat får springa fritt i vår hall! Och vår fina kontakt fick sig en liten törn. Ikväll lär han dock sitta i fickan igen, det är ju så mysigt!

Nu hoppas jag på några dagars lugn och ro på hamsterfronten!