Får klara mig själv på dagarna nu, eftersom Gustav är iväg och tävlar och Malin går caddie. Det går bra, vi är ändå ett litet gäng på klubben som tränar varje dag. Det är de ryska systrarna i 12-årsåldern som tränar från morgon till kväll medan den storrökande pappan och den väldigt typiskt ryska mamman tittar på. Det är den unga belgaren som springer vart han än ska, med bagen på ryggen, för att få ut så mycket som möjligt av träningen. Det är den unga tjejen som spelat golf i två år och som ska kvala till Europatouren i höst. Och så är det jag, klädd som om jag skulle på polarexpedition och som bara har tränat puttning, närspel och fys i en vecka. Och som längtar ut på banan så mycket att det gör ont! Ont kunde det förresten ha gjort idag om jag hade varit en långsammare gångare. Jag var på väg till gymmet, och för att komma dit måste man gå vid sidan av rangen. Det är ett kamikazeuppdrag eftersom folk slår från båda sidorna på rangen och det på andra sidan vägen ligger en korthålsbana. Hur som helst, så här långt, under alla år har det gått bra att gå där. I full fart gick jag, och rätt som det var hörde jag studsen på asfalten bakom mig, kände vinddraget och hoppade högt av smällen när bollen fortsatte in i ett träd intill mig. Vände mig om, livrädd och svinförbannad, och visade tydligt med kroppsspråket vad jag ansåg om att spelaren ifråga inte ansåg sig behöva ropa "fooore". Var millimetrar från att gå dit och även verbalt uttrycka mina tankar, men lät bli. Istället tog jag ut min ilska över den snaphookande golfaren på gymmet. Fasen vad stark man blir när man är förbannad. Såå, jag skickar ett tack till denna golfare, att jag kunde lyfta dubbelt så tunga vikter som vanligt OCH att jag sitter här just nu, frisk och kry utan blåmärken eller smärtor. Och att jag även imorgon får träffa mina vänner på golfbanan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar