St Andrews. För en riktigt inbiten golfare är det namnet och den platsen något väldigt speciellt. Nästan heligt. Jag är visserligen golfproffs, men det vore synd att kalla mig inbiten. Trots det känns det väldigt speciellt att tänka tillbaka på de gånger jag har satt min fot på Old Course. Två turistbesök och ett British Open. Det är en speciell plats och stad. Allt andas golf. Det är anrikt, strikt, spännande.
Jag spelade där 2007, det var första gången som damernas British Open hölls på banan. Vi fick lov att byta om i omklädningsrummet i källaren, men mer än så fick vi egentligen inte se av klubbhuset. Med pappa som caddie och mamma som supporter startade jag i en av de sista bollarna, runt 15.30 på eftermiddagen. Rundan gick sanslöst långsamt, så när vi puttade i på 16e green gick det inte att se klubbhuset pga mörkret, men den stora leaderboarden lyste upp. En domare kom förbi och sa att vi fick bryta om vi ville, för att spela klart nästa morgon. Klockan var närmare 22 och jag som låg ett slag från kvalgränsen valde att åka tillbaka till hotellet för att ladda om. Nästa morgon blev det start redan vid sex, på 17e hålet. Det berömda, där man slår över hotellet. Jag visste att jag måste göra en birdie och ett par på de sista två hålen för att klara cuten och få spela vidare.
När birdieputten på 17e, från ungefär tre meter, trillade i hål kände jag en sådan otrolig lättnad. Kvar låg det breda, men för den skull inte helt lätta 18e. Särskilt inte med vetskapen om att jag måste göra par. Jag lyckades hålla nervositeten i schack och kunde avsluta den långa rundan bra. Klarad cut som sista spelare.
I och med att jag klarade mig så blev det ojämnt antal spelare och jag som var sist in fick gå ut först. Ensam. Tänk att pegga upp på första tee på St Andrews, lördag morgon vid sju, ensam, vinden har ännu inte tilltagit. Ryser när jag tänker på det. En fantastisk känsla. Jag spelade hela rundan med en markör som sällskap, med pappa på bagen och mamma intill fairway. Det gick fort, så när jag hamnade i trubbel på åttan fick domarna köra runt en bra stund innan de fattade att jag redan hade hunnit dit. Insåg då att det var dumt att stressa sig igenom denna golfbana, så jag passade på att njuta.
Till nästa dag hade jag avancerat några platser, så det blev ingen mer ensamgolf den tävlingen, men många riktigt härliga minnen har jag kvar! Därför kommer jag avundsjukt att kika på tjejerna som är tillbaka på banan för årets British. För första gången på ett år känns det lite vemodigt att inte tävla. Så här i efterhand inser jag ännu mer vilket fantastiskt jobb jag har haft. Har fått resa över hela världen, spela golfbanor i absoluta toppskick och hålla på med min hobby på heltid. Visst, jag har uppskattat det innan också, men inte på samma sätt som jag gör nu. Då tog jag allt lite mer för givet, det blev ju en vardag.
Heja heja alla mina vänner som spelar där i veckan!!!
Jag spelade där 2007, det var första gången som damernas British Open hölls på banan. Vi fick lov att byta om i omklädningsrummet i källaren, men mer än så fick vi egentligen inte se av klubbhuset. Med pappa som caddie och mamma som supporter startade jag i en av de sista bollarna, runt 15.30 på eftermiddagen. Rundan gick sanslöst långsamt, så när vi puttade i på 16e green gick det inte att se klubbhuset pga mörkret, men den stora leaderboarden lyste upp. En domare kom förbi och sa att vi fick bryta om vi ville, för att spela klart nästa morgon. Klockan var närmare 22 och jag som låg ett slag från kvalgränsen valde att åka tillbaka till hotellet för att ladda om. Nästa morgon blev det start redan vid sex, på 17e hålet. Det berömda, där man slår över hotellet. Jag visste att jag måste göra en birdie och ett par på de sista två hålen för att klara cuten och få spela vidare.
När birdieputten på 17e, från ungefär tre meter, trillade i hål kände jag en sådan otrolig lättnad. Kvar låg det breda, men för den skull inte helt lätta 18e. Särskilt inte med vetskapen om att jag måste göra par. Jag lyckades hålla nervositeten i schack och kunde avsluta den långa rundan bra. Klarad cut som sista spelare.
I och med att jag klarade mig så blev det ojämnt antal spelare och jag som var sist in fick gå ut först. Ensam. Tänk att pegga upp på första tee på St Andrews, lördag morgon vid sju, ensam, vinden har ännu inte tilltagit. Ryser när jag tänker på det. En fantastisk känsla. Jag spelade hela rundan med en markör som sällskap, med pappa på bagen och mamma intill fairway. Det gick fort, så när jag hamnade i trubbel på åttan fick domarna köra runt en bra stund innan de fattade att jag redan hade hunnit dit. Insåg då att det var dumt att stressa sig igenom denna golfbana, så jag passade på att njuta.
Till nästa dag hade jag avancerat några platser, så det blev ingen mer ensamgolf den tävlingen, men många riktigt härliga minnen har jag kvar! Därför kommer jag avundsjukt att kika på tjejerna som är tillbaka på banan för årets British. För första gången på ett år känns det lite vemodigt att inte tävla. Så här i efterhand inser jag ännu mer vilket fantastiskt jobb jag har haft. Har fått resa över hela världen, spela golfbanor i absoluta toppskick och hålla på med min hobby på heltid. Visst, jag har uppskattat det innan också, men inte på samma sätt som jag gör nu. Då tog jag allt lite mer för givet, det blev ju en vardag.
Heja heja alla mina vänner som spelar där i veckan!!!
1 kommentar:
Jag tror aldrig jag blivit så glad för en birdieputt som den du gjorde på 17:e den morgonen! Hela den tävlingen är ett fantastiskt roligt golfminne. Mamma
Skicka en kommentar